Sanna Maria Hallberg

Här sitter jag i min soffan, som världens jäkla gamla surkärring. En sån där gammal skröplig som bankar med käppen i taket så fort man går på toa i lägenheten ovanför eller som aldrig har dragit på smilebanden offentligt, ever.

Så här ligger de till.. de har flyttat in en ny kille i trappuppgången. Dom som bodde där förut träffade jag lite huxflux på Lidingöloppet när dom va och hejade på vårt lag på stafetten. För typ tre veckor sen träffar jag tjejen i trapphuset och först vet jag inte riktigt vart jag har sett henne. Så frustrerande att jag hejar i alla fall, och hon hejar, fortsätter gå 3-4 steg, sen tvärvänder och bara "men de är ju du!". Jag blir ju såklart helt till mig. Jag känner ju en av grannarna! 1-0 till mig (Sanna vs. Teo). De första hon säger är typ: "vi har sålt lägenheten och ska flytta på Fredag".. Jahapp. Den glädjen blev kortvarig.

Så, nu har den här grabben flyttat in. Jag hör musik, jag hör tjejer, jag hör ännu mer dunka dunka och spring i trpphuset! Här sitter jag och försöker ha lite lugn & ro, lösa lite korsord, kolla på nyheterna och i pauserna sticka på strumporna till.. Nää, så vare ju inte. Men ändå. Att han vågar. Första veckan i nya lägenheten och han drar till med värsta rajtan-tajtan partyt. Jag ska ge han en sån där om-blickar-kunde-döda-blick nästa gång vi ses. Bara för att visa vem de är som bestämmer. För visst är de väl rang bland lägenheterna, längst upp bestämmer?